Alla bara flyttar och försvinner snart jag också

Jag fattar inte hur många gånger man kan bli lämnad på två år. Nästan alla som jag tycker om flyttar. Nu är det fyra stycken till inom loppet av två månader. Det är inte så konstigt att jag inte gillar Sundsvall ibland, för mina starkaste minnen härifrån kommer ju vara att någon jag gillar flyttar och att jag därmed blir lite ledsen. Det har kommit och gått mer folk i mitt liv de senaste två åren, än vad det har gjort sammanlagt tidigare i mitt liv. Det är tur att ändå dom flesta allra närmaste är kvar. Det hade inte varit lika jobbigt om det va jag som flyttade, det är jobbigare att bli lämnad kvar.
Mammi, Betti, Deniz, Josefine, Sandra, Amanda ta för all del inte åt er, jag är inte bitter för att ni flyttade höhö.

Imorgon är det sista dan med Jörgen och det känns jättekonstigt, även om han inte varit här lika mycket som vi andra så är han ändå en av original medlemmarna och han har ju alltid kommit tillbaka när han varit borta. Och det är så jävla kort tid kvar här, och det känns så himla fel och så himla rätt på samma gång. Jag ser fram emot när det tar slut, fast ändå inte. Det är kaos nu.